Sjö till sjö, swimrun

Hej igen!

Det är inte alls så att jag är tillbaka egentligen, men just idag var det kul att skriva med fötterna i högläge efter dagens lopp!

Så här kommer en liten sammanfattning av dagens härliga race!

 

Efter att ha lämnat av barnen på olika håll kom vi fram till Sala i god tid för att hämta ut nummerlappar/västarna. Alla hoppade på en buss ut till startplats och vi hade nästan en hel timme till start men tiden rullade på med hjälp av uppvärmning, toabesök och kränga på våtdräkt och dubbla simmössor. Vattentemperaturen mättes till 14grader.

Start och vi gick ut först från startlinjen och släppte ganska snart förbi 3 herrpar och 1 mixpar. Linan som vi testade för första gången låg rätt spänd mwllan oss denna första löpning men det var väl väntat med sedvanliga tjurrusningen som blir vid start.

Väl i vattnet på första simsträckan så trasslade linan och jag låg nästan på Martins ben, med hans fötter strax framför ansiktet. Försökte spänna ut mitt midjeband men det hjälpte inte. Axeln gjorde sig påmind pga mina korta konstiga armtag.

Kort löpning ett par hundra meter innan det var dags för sim 2. Vi försökte innan dess förlänga linan lite o se till så den inte trasslade igen. Samma sak upprepade sig men med viss förbättring. Testade efter ett tag att knäppa loss mig men i och med manövern tappade jag lite på martin som inte märkte att jag släppt. Lite panik att han skulle simma ifrån mig så jag tog sikte på karbinhaken som dinglade likt ett fiskedrag nån meter fram. Fick tag på den o hakade i mig igen och fortsatte simma med så breda armtag som möjligt för att inte störa martin för mkt.

Nästa löp var lite längre. Stark känsla och var mest fokus på att fixa med prylarna medan vi sprang. Vi lossade ännu mer på linan och fick extra cm till godo.

Tredje simsträckan och nu låg linan fint mellan oss! Jag fortsatte känna mig stark och kunde ligga perfekt efter martin. Helt kontrollerad känsla med 4-taktsandning (?!) mestsdels och ingen känning i axlarna. Tog loss mig sista 50-70m in mot strand för att få upp lite värme i fötter o ben till näst sista löpet. Höll Martins fötter bra ändå trots att jag inte hade paddlar!

Fortsatte hålla bra känsla och slapp använda linan så mkt på löpningen, nu började vi närma oss! Funderade på om jag skulle skippa linan på sista simningen men vilan där gav mig möjlighet att springa bättre så jag behöll den på när vi hoppade i för sista simmet. Sista sträckan korta 200m i en ganska varm liten sjö som snarare kunde benämnas dypöl. Efter spa-badet väntade sista kilometern in mot mål. Jag kände mig pepp hela vägen in och den känslan sammanfattar hela loppet!

Vi kom in just över timmen på en distans som mätte ca 6-7km löp och ca 1400m sim. Femte paret av totalt 12, och bara ett mixpar framför.

Nu laddar vi för Utö nästa helg och tar med oss bra tekniktips inför det loppet!

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Träning | Lämna en kommentar

Pusselbitar o periodisering

Vad passar bättre än att nu när året närmar sig sitt slut, stanna upp och reflektera över det året som varit. Inläggen har lyst med sin frånvaro sedan det sista där i juni när jag hade nöjet att försöka sätta på pränt känslan av att tävla i lag med fantastiska personer och ta ett SM-guld. Det här blir en liten tillbakablick och också ett sätt för mig att sätta punkt för bloggen. Ni som känner mig vet att oavsett om jag mailar, smsar, eller skriver blogginlägg så brukar det bli långt. Så håll ut och håll till godo.

 

Jag har funderat över det här med periodisering. Kan man periodisera sitt liv? Inom träningen sker ju en viss periodisering. Man delar upp hårda jämte lugna pass, hårda jämte lugna veckor. Nu har det gått ett drygt år sedan jag tog hjälp av en tränare. Innan hade jag känt en tendens till att köra halvhårt lite hela tiden, så att det till slut inte fanns så stor skillnad mellan ett hårt och ett lugnt pass som det bör vara.

 

Sedan jag tog hjälp av Magnus har jag haft en utveckling som jag är ofantligt nöjd med. Förutom att jag tagit KM och DM- guld i tempo, SM-guld i triathlonstafett, och vunnit en och en annan liten tävling, så har jag framförallt många gånger känt mig stark och glad på träning såväl som flera motionslopp och förbättrat mig från förra året. Jag har fått variera träningen och variera lugna och hårda pass och det har gett bra resultat.

 

Därför är det kanske konstigt att jag nu under hösten tog en paus i coachingen. Men det som också har hänt senaste året är att jag börjat ett nytt och spännande jobb som ansvarig barnmorska att driva upp en ny barnmorskemottagning. Ett jobb som passar mig perfekt, med arbetsgivare som är flexibla och nytänkade. Det har dock gått i rasande fart och patienter har strömmat till fortare än vad min tjänst egentligen mäktat med. Jag har bundit ris åt min egen rygg och överbokat mig själv så pass att jag inte ens hade tid att reflektera över att det var för mycket. Jag har också gått in på mitt andra år som egen företagare. Ett företag jag är stolt över att ha startat och där jag ser hur ringar på vattnet verkligen funkar. Innan sommaren stod jag inför nya kunder som jag inte riktigt hade plats för men ändå ville ta emot. Bakom så många kundmail anade jag en mamma som kunde ha nytta av just min kompetens och jag kände den frustrerande känslan av att inte ha någon annan att hänvisa henne vidare till. Och varje gång jag kände ett sug efter att skriva av mig på bloggen kändes det som att datortiden borde gå till hemsidan, mailen, bokföring osv.

 

När semestern kom var jag trött i huvudet. Radion stängdes av, barnen hjyssades och härliga konversationer med nära och kära blev jobbiga. Att välja mellan äpplen och päron när jag väl tog mig till en affär skapade ångest. Jag fick en period med kristankar att något skulle hända mig, maken och framförallt barnen. Sömnen som varit dålig under försommaren byttes till 11-timmars nätter med behov av powernaps även dagtid. Jag kände inte igen mig själv. Med fantastiskt stöd från min man så började jag sålla i tankarna och göra upp en plan.

 

En slags periodisering av livet. Under hösten har det inte varit en hård period som det är läge för. Den hårda perioden hade varat tillräckligt länge och jag behövde hitta tillbaka till en balans mellan hårt och lugnt. Jag fick förstärkning på jobbet, jag sade nej till nya PT-kunder. Jag började med KBT över nätet. Jag tog en paus från schemalagd träning som jag kände just då skapade ett ”måste” för mig själv. Jag gjorde försök till att klara små, till synes enkla, saker som att avsluta åtminstone ett socialt medium, försöka begränsa tiden på FB, inte kolla mailen precis innan jag skulle sova, vara nöjd med den träning jag gjorde, orka ringa till en kompis. Jag ville inte längre bli ”mitt bästa jag”, jag ville bli trygg med att jag redan var det.

 

Och efter några månader nu med halverad träningsmängd, och att träna mer på känsla från dag till dag, vågar jag tro att jag håller på att hitta rätt. I träningen hittills nu lägger jag fokus på teknik o styrka, och har pausat helt från långa distanspass på cykeln eller hårda intervaller. Att kunna springa utan att få ont, att ha en stark kropp som håller sig skadefri, att sätta tekniken i simningen. Där är jag nu och det känns väldigt bra. Innan ikväll hade jag på flera månader inte cyklat intervaller värda att nämnas. Men idag hände det, och det var kul och svettigt! Styrketräning, som förut varit så tråkigt och meningslöst, börjar också ta form och bli en träningsform som peppar o ger energi. Jag har redan lite mål med nästa säsong, en del stora mål, men de känns inte alls kravfyllda utan spännande och utmanande.

 

Det jag försöker lära mig just nu är att inte ta allt på så blodigt allvar och att inte helt låta mig svepas med. Allt roligt blir tillsammans inte alltid jätteroligt. Ibland måste jag säga nej till saker som är hur spännande som helst. Lite periodisering i livet kanske inte är helt fel.

 

Så i just denna period av livet ska jag ta paus från bloggen. Jag kanske kommer längta efter att skriva, och kanske kommer jag skriva också. Men med det här inlägget sätter jag punkt på kravet jag har på mig själv att upprätthålla någon slags frekvens av inlägg. Jag inledde bloggen för ett par år sedan med att skriva om mitt livspussel. Det slog mig häromdagen att det gäller att hitta rätt nivå på antalet pusselbitar. Jag såg hur min 4åriga dotter tog sig an pussel efter pussel, med fler och fler bitar. Så småningom kom hon till 60-bitarspusslet. Det var så igenkännande att se den frustrationen hon hade över att inte kunna se hela bilden, inte få grepp om den. Det blev för mycket och en mysig stund slutade med tårar.

 

Hur stort eller litet pusslet är, så måste det vara lagom utmanande. Tack för att ni följt med mig på resan, och för den fina respons jag fått från er. Var rädda om varandra och se till att ha lagom bitar i ert livspussel.

 

Publicerat i Cykling, Löpning, Styrketräning, Träning, Träningsfritt, Vila/återhämtning | 6 kommentarer

GULD!

Finns det nåt häftigare än att ha en titel som ovan? Ja, lägg till SVENSKA MÄSTERSKAP så blir det häftigare ändå. Igår hoppade jag in i Mantra Sports förstalag till SM-stafetten i triathlon. Det går till så att man är två tjejer o två killar som var och en gör 265m simning, 6 km cykling och 1,2km löpning. Så lämnar man över till nästa, som lämnar över till nästa… Kort och intensivt. Och jag börjar verkligen förstå vad det här med kort och intensivt innebär. När det blev tal om att köra i ett stafettlag för Mantra Sport så kändes det spontant som en kul grej, och som att ”va bra, så korta sträckor klarar jag ju” (tänkte mest på simningen och även på löpningen). Men jag fattar ju nu att ju kortare det är desto mer intensivt blir det, och att t ex en sån sak som växlingsmomentet blir som en hel gren i sig. Därför var det extra skönt att senast i lördags träna lite växlingar med lagkompisen Jenna. Och det var faktiskt så sent som i lördags kväll som jag blev ”uppflyttad” till förstalaget efter lite manfall.

Efter att ha vaknat tidigt, supernervös och petat i mig lite frukost, så åkte jag och barnen ned till centrum för att heja på maken som körde motionsstafetten med sina kollegor. Det var skönt att foka på annat och slippa nervositeten ett tag. Men så direkt efter hans målgång kom den tillbaka och jag ville bara vara för mig själv och fokusera. Lämnade familjen och sprang iväg och hämtade cykel o packning och bytte om, med 90 min kvar till start. Försökte att inte tänka på vad Oskar Djärv sagt till UNT dagen före, att han hoppades kunna försvara guldet från i fjol. Jag hann cykla några hundra meter av banan och spanade in den 90-gradiga vänstersväng som fanns i slutet av en nedförsbacke (drottninggatan). Lite småblött efter morgonens regn och övergångsställena kändes lite läskiga.

Efter det så hann jag och lagkompisen Jenna jogga löpsträckan, där vi också fick info om att de skulle vända på riktningen mot vad som var sagt. Försökte banka in det i minnet, och hoppades på att infon skulle fastna och att man skulle slippa springa fel och slösa energi på det. Lite fix med växlingsplatsen och så gick jag iväg till simstarten med 30 min kvar till start. På med våtdräkt, så insåg jag att jag var kissnödig men sen hann jag också inse att det bara var nervositetsblåsa som jag förmodligen skulle glömma snart (yepp, det gjorde jag). Så dök jag i och simmade lite för att känna lite på hur våtdräkten satt. Det var premiär att tävla med våtdräkt, de få motionstriathlon jag gjort tidigare har jag alltid kört utan. Så upp igen på bryggan och tog plats. Kände mig konstigt nog helt lugn och inte alls nervös längre. En tjej framför mig inser precis innan start att vi ska dyka från bryggan och blir lite orolig varpå jag tufft utbrister: ”ska du inte dyka får du backa och stå i bak”. Vet inte riktigt vart jag fick den kaxigheten ifrån eftersom jag själv dök för första gången i fredags. Jag tog hennes plats och så gick starten. Dyket gick fint (tjoho!!! glasögon kvar på plats) och jag såg massa armar och fötter framför mig. Kändes ganska hetsigt första kanske 50m men inte alls läskigt eller så. Så kom jag in ett första bra flyt, tills jag insåg att jag navigerat lite snett och hade lite extra lång väg till bojen vi skulle runda. Strax före bojen såg jag att det var en lucka på ca fem meter till nästa framför mig och jag utgick från att jag låg sist. Tänkte att jag ska hålla hela vägen tillbaka också och gick ned lite i tempo. Jag simmade längs med kanten precis innan uppgången och såg familjen stå nära och heja. Log för mig själv, tänkte att det var så coolt att jag simmade frisim där i Fyrisån. Sonen sa sen att han såg att jag log i vattnet, och det gjorde jag nog:-)

Sprang upp ur vattnet och jag liksom kravlade upp för trappen, livrädd för att halka. Kom upp och hörde kompisen Jenni skrika att jag ska ta av mig glasögonen så jag ser något. Tur att jag fick en coach på sidan, tack snälla för det Jenni! Hon ropade även åt mig att ta ned våtdräkten, så jag lyckades få ned den från överkroppen hyfsat fort tycker jag nog. In i växlingsområdet och fick till en riktigt bra växling till cykeln. Cyklade direkt om en tjej som jag tror är den som sen höll mitt hjul. Hade ju ingen aning om hur jag låg till, men räknade de mötande cyklisterna och om jag minns rätt så var de fem-sex stycken. Fick höra i efterhand att jag kom upp ur vattnet som 6a el 7a av de 14 startande tjejerna. Susade ned för drottninggatan och fick till en ganska bra kurvtagning. In igen och varvade och ut på andra/sista varvet. Efter att ha dragit tjejen bakom i ett varv så gick hon om och jag hoppade på hennes rulle. Vi gick om en tjej och jag höll rullen i ca 2-300 meter för att få lite vila, innan jag sen efter vändpunkten gick om. Vi kom ikapp ytterligare en tjej och gick in tre stycken gemensamt till växlingsområdet.

Jag gjorde återigen en bra växling, och kom ut först på löpningen. Innan tävlingen var jag mycket nervös för löpningen eftersom jag mest har kört rehablöpning senaste tiden. Jag sprang ut på två isklumpar till fötter, jag kände dom inte alls! Med otroligt stolpiga ben sprang jag förbi familj och vänner som agerade suverän hejarklack.

Försöker se glad ut för hejarklacken. Å inte såg jag ut som ringaren i notre dame heller!

Försöker se glad ut för hejarklacken. Å inte såg jag så stel ut heller!

Blev ganska direkt omsprungen av en snabb tjej, men får sällskap av en annan. Trots en rätt risig känsla kunde jag hålla min plats. På väg in mot växlingen kunde man sträcka ut steget. Tyvärr smet den andra tjejen om och fast jag just där kände mig stark hade jag ingen möjlighet att ta mig förbi. Hann tänka ganska konstiga saker som att jag skulle skrika ”håll höger” som på motionsloppen, men inser att hon lär ju bara fälla ut armbågarna ännu mer. Det är ju ändå SM-tävling. Tänkte sen att jag skulle springa på andra sidan om konerna, där mötande löpare kom, men jag vågade inte gå ut där med rädsla för att bli diskad.

Ser kanske inte så lätt ut just här, men precis här ville jag gå om! Vågade alltså inte gå ut i den andra "filen"

Ser kanske inte så lätt ut just här, men precis här ville jag gå om! Vågade alltså inte gå ut i den andra ”filen”

Så jag nöjde mig med att ligga hack i häl och gå upp bredvid henne precis vid växlingen till nästa deltagare. Vi kom dit på exakt samma tid, 23:11, som delad femma. WOW! Stoppade fram foten till lagkompisen Stefhan Andersen som sen gjorde sitt dyk ner i ån och påbörjade sin runda.

Efter Stefhans insats tog vi in en hel del tid och när andra tjej i vårt lag/tredje deltagaren, Jenna Johansson, hoppade ner i ån så låg vi trea. Jenna gjorde en kanoninsats och höll oss på 3e plats och tog in på de framför. Det var så grymt att heja på henne och stå där och se henne göra exakt samma sak som mig, och veta att vi ligger så nära varandra i prestation. Jag kunde läsa mina känslor i hennes ansikte. Jag ser henne cykla fint, springa med kämparglöd och komma in helt slut till växlingen. Tror nog jag grät lite 🙂 när jag kramade om henne och kände hur glad och hon var och hur mycket hon hade lyckats med att ta ut sig!

Jenna lämnade över stafettpinnen (chipet) till Oskar Djärv som gjorde det han är bäst på. Dvs simma, cykla och springa fort. Han tog ledningen på cyklingen och sprang ut först från växlingsområdet. Där någonstans började jag inse att nu jävlar blir det ju medalj! Jag, Stefhan o Jenna ställde oss vid målrakan för att springa med Oskar in i mål. Jag försökte mana Jenna o Stefhan att vi skulle ställa oss lite närmare mål så att vi skulle hinna med Oskar när han kom. Men det visade sig vara onödigt, Oskar drygade ut avståndet bakåt och när han kom upp till oss tjoar han att vi ska hålla händer och så sprang vi över mållinjen tillsammans. SM-GULD!

11243719_10152980379856274_5895968168239296758_n

Nu har ett dygn passerat och jag har hunnit landa lite mer. Direkt efter loppet hade jag lite svårt att känna mig nöjd med min insats och det kändes svårt att värdera vad jag bidragit med. När jag kom hem sen och såg resultatlistan slappnade jag av och kunde verkligen börja njuta. Jag kan nu känna mig otrolig nöjd över min insats och jättestolt över att jag tidsmässigt låg som 8:e tjej utav 28st. Det var häftigt att få vara med och tävla på riktigt och testa triathlon i en så rolig och intensiv form. Stort tack till mina duktiga lagkompisar och alla runt omkring som hejade så bra!

Länk till UNT som ringde upp mig på kvällskvisten efter loppet 🙂

 

 

 

 

Publicerat i Cykling, Löpning, Träning | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Blåsig linjeloppspremiär på Östgötaloppet!

Efter att ha läst Marcus Streifferts blogginlägg om en träningstvävling han kört och därefter kontraläst Henrik Öijers blogginlägg om samma tävling så insåg jag att det här med linjelopp verkar vara hyfsat komplicerat! Jag funderade på mitt träningsupplägg och vilket mål jag har med träningen just nu och det slog mig att det inte kändes så smart att ha ett träningsupplägg som till viss del är anpassat för linjelopp som jag faktiskt aldrig kört. Så eftersom två andra tjejer i Mantra Sports damlag skulle köra Östgötaloppet så bestämde jag mig i onsdags för att haka på. Formen är ju inte riktigt här efter lång tids sjukdom men jag tänkte att jag måste verkligen se vad ett linjelopp innebär och om det är något jag faktiskt vill fortsätta testa!

Sagt o gjort, jag bokade in mig på en sängplats hos ena tjejens mamma och vi tre tog bilen ned dit. Efter lite uppladdning med vildsvinskorv och en hyfsat lugn kväll så gick vi upp imorse kl 05 för att köra sista 1,5h till starten. Kom väl fram lite sent och efter lite strul med efteranmälan och oruttat upplägg med klädombyte, cykelfix mm, så fick jag dryga tio minuters uppvärmning. Vinden var dagens snackis, med 10sek-m där vindbyarna beräknades ligga på runt 20sek-m. Efter pepp från kompisar i veckan så hade jag i huvudet att inte hamna för långt bak i klungan och utsättas för ”dragspel”.

Det var ca 30 startande varav ca 10 damjuniorer. Klungan startade oväntat lugnt o jag placerade mig ganska snart i mitten-mitten. Det var dock ganska ruffigt där med lite knuffar o så som gjorde att jag backade. Hamnade olyckligt ute på kanten, helt fel placerad med den vind som låg på. Försökte komma inåt lite men där ville ju alla vara och oruttad som jag är vågade jag inte ta för mig. Behöver verkligen lära mig tänka på vinden och planera lite bättre. Hade inte riktigt koll på alla men starka Uppsalabon Ida Erngren gick fram och höll en stark position tillsammans med tjejer från Team Crescent. De senare var ca 7-8 st och kunde styra klungan, turades om att rycka sönder klungan och strategin var väl att köra resten trötta medan de kunde turas om att rycka… Blev ganska snabbt en trend i att bromsa ned och sedan snabbt dra igång igen. Lyckades hålla mig kvar bra då i början men i samband med att vi kom ut på öppna fält efter ca 50 minuter så ökades farten. Jag placerade mig helt fel i vinden och allteftersom drogs klungan ut och jag låg långt bak. Precis det jag skulle undvika! Där kom även de berömda kastvindarna och fler tjejer flög av vägen. Jag kände mig väldigt osäker och vågade inte ligga så nära någon och tappade hela tiden. Till slut så hade en liten lucka på 1 m blivit 10m och sen 100m…

Efter att ha cyklat kanske ca 20-30′ själv så körde jag fel och såg att jag var på väg upp på en riktigt stor bilväg. Vände tillbaka och mötte då en följebil samt en tjej som hade hunnit ikapp och som saktade ned och såg ut att undra om hennes väg var rätt eller min 🙂 . Killen i följebilen pekade oss rätt och vi slog följe. Therese Bellfors från Jönköping valde att bryta efter långa varvet på 50km men hjälpte först till å drog runt 1 mil.

När vi kom in efter långa varvet funderade jag först på att bryta men eftersom jag ändå skulle vara tvungen å vänta på Clara o Christina så fortsatte jag in på småvarven som skulle vara 4 st 6,5km-varv. Halvvägs på första varvet kom topp-trion ikapp mig i medvinden och susade förbi. Galet starka tjejer! Ida Erngren var en av tjejerna och så såg jag att det var en Team Crescent-tjej. När jag kom in till varvning efter dem kunde jag skratta några sekunder åt att varvräknaren höll upp en skylt med ”2varv” åt mig också, ha ha jag som nr 4!! Jag gick in på mitt andra varv och körde det solo. På tredje varvet kom helt plötsligt en mc-förare och lade sig 40 m framför mig, sen kom en teambil/funktionärsbil. Oerfaren som man är så tänkte jag nånstans att vad skönt med ”sällskap” och schysst organiserat att man som siste man (dam) kvar får lite pepp och att de tar hand om en 🙂 Men sen förstod jag vad de berodde på för efter halva varvet så susade topp-trion om mig igen! Jisses vilken fart de höll. (Var ett par till som varvade mig vid nåt av varven men jag hade inte så stor koll på dem).
Strax därefter körde jag ikapp en damjunior o tog en liten snackis med henne. Hon hade lite sviter efter att ha kraschat illa förra året och hade inte vågat gå in i klungan som jag förstod det och bränt ut sig. Vi testade att växeldra lite men jag kände mig ganska pigg och drog henne in till sista varvet. Vid varvning stod de första tjejerna som gått i mål. Tiden var ca 2:14 så de bör ha gått in runt 2:10 tror jag. Efter varvningen började jag trycka på lite mer i motvinden och såg att damjunioren tappade/stannade till så jag väntade inte in henne utan fortsatte jobba på själv sista halvmilen. Fick vittring på en tjej framför och lite tempodjävul slog till så jag malde på lite tills jag var ikapp och gick om.

In i mål kom jag ca 20 minuter efter vinnaren, som jag fortfarande inte vet vem det blev!

Nu är jag trött och stel i kroppen, men väldigt glad. För en dryg månad sedan kunde jag inte gå i trappen på jobbet utan att bli andfådd och få astmahosta, och idag körde jag 76 km linjelopp!!

Nu ska jag smälta alla intryck och ladda om för att köra SMACK-tempo på onsdag så jag får en formcheck där också, så ska jag utvärdera hur jag vill lägga upp målsättningen för säsongen och om prio blir på tempo eller linje. Jag sk definitivt lägga prio på lopp där jag åker med kompisar iallafall. Det var otroligt roligt att lära känna tjejerna lite bättre och jag gillar skarpt att det blir mer en social grej runt omkring än ”bara” tävling!

Ser också fram emot att köra lopp med ett fulltaligt Mantra-lag. Det märktes så tydligt att de större lagen kunde dominera klungan. Lobbar även lite extra för er som är sugna på att köra i ett damlag på tävlingar. Kom och testcykla med oss och se om det är nåt ni gillar! Kontakta Mantra Sport för mer info.

Jag, Clara Säll och Christina Hultman

Jag, Clara Säll och Christina Hultman

Publicerat i Cykling | Märkt , , , , , , , , | 2 kommentarer

Black pearl och en WOW-känsla

Sist jag skrev så var det efter att ha cyklat till jobbet och förundrats över hur det var att cykla på en ”vanlig” cykel igen. Jag avslutade det inlägget med att nämna att jag köpt ny cykel. En Cannodale Supersix Ultegra DI2 för de som vet vad det betyder. För er andra så räcker det att veta att den är en svart superläcker pärla 😉

Igår var det premiärtur ute på den. I ett soligt Bohuslän. Jag hann cykla cirka 70 meter innan första känslan kom; WOW!  Jag tror inte att jag är i nån sjukt bra form just nu så jag tackar Black Pearl för den känslan. Känslan av att vara stark, snabb och att cykeln svarade på minsta lilla kommando.

Jag fortsatte cyklingen med detta WOW i huvudet! Allt var toppen och jag skickade i tanken iväg ett tack till Fredrik på Mantra Sport som sålde denna fina cykel till mig och till Magnus som hjälpte mig att få till en skön position på den. Lagom när jag började kaxa mig mot vinden, som här i Bohuslän alltid är motvind, så tog färden ett abrupt slut. Mitt i en uppförsbacke när jag stod upp och tryckte på, så föll jag igenom med ena foten. Vinglandes mot vägkanten undrade jag om klossen gått sönder, men såg att hela pedalen lossnat! Jag har bara mig själv att skylla, efter att bara ha suttit ned o cyklat två lugna korta pass med cykeln på trainern, så har jag inte märkt att jag inte gängat i den ordentligt.

Och för ovanlighetens skull hade jag inte något verktyg med mig (?!) och det gick inte alls att få på pedalen med handkraft eftersom de yttersta gängorna i vevarmen var förstörda.

Jag gav upp o ringde på skjuts. Det skulle ta ett litet tag så jag hoppade upp på cykeln o passade på att träna mitt icke dominanta vänsterben. Tackade än en gång Fredrik som sålde in en cykel med elektroniska växlar till mig. Det var så kul att växla att jag nästan glömde bort hur jobbigt det var att cykla med bara ett ben. 10 minuter uppför, och tack och lov, nedför, trampade jag på innan skjutsen kom.

Det följde en stund i bilen med 4 telefonsamtal där de två första verkstäderna skrattade åt mig och min förfrågan om hjälp. Den 3e jag ringde var en gammal man som lagt ned sin cykelverkstad för länge sen, men som snällt kunde tipsa om tanum kommuns proffsigaste cykelmek. 4e samtalet gick just dit, och äntligen ngn som kunde nåt om cyklar! Men att försöka gänga om det ville de inte, utan de brukade ”alltid” byta vevarm. Som de kunde göra åt mig, nästa vecka..!

Efter en kvarts muttrande i bilen kom jag hem och tog insexnyckeln och pressade desperat på och så var pedalen fast (undrar om jag nånsin får loss den igen). Inför nästa cykelpass ska jag inte bara kolla så att hjulen sitter fast, jag lägger till pedaler på checklistan oxå. Samt att verktygen är med!

Efter detta lilla antiklimax hoppade jag inte upp på cykeln igen utan försökte ta med mig den starka häftiga känslan på löpning istället. Efter 4 månaders låååångsamt upptrappande är jag nu uppe i ca 40min effektiv tid på löpningen. Smärtfritt före/under/efter! Jag kanske inte fick samma WOW-känsla som på cykeln, men med sol och utsikt över havet kom jag rätt nära.

WOW-känslan kom däremot åter tillbaka efter löpningen när det blev bastubad och ett par dopp i det ca 4gradiga havet!

Idag hoppade jag upp på cykeln igen med bästa maken som sällskap. Återigen den där starka o snabba känslan, och idag kändes det som att jag kunde tillskriva mig själv en del av äran. Äntligen känns det som att astman är bra kontrollerad med nya medicinerna. Det blev drygt tre timmars härlig distans med såväl motvind som fantastisk medvind.

Således en härlig start med nya racern och jag ser fram emot nya turer med den! Förhoppningsvis ökar känslan framåt säsongen av att vara stark och snabb! Nästa pass blir redan imorgon!

image

image

Publicerat i Cykling, Träning | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Konstigaste cykelkänslan

Okej, jag tänker inte tråka ut er med att beskriva hur långdraget dålig i astman jag varit de senaste månaderna. Men antalet bra träningsveckor hittills i år går typ å räkna på en hand, så motivationen att blogga har varit som bortblåst. Men morgonen var bara för konstig, så jag tänkte dela med mig av den.

Efter att senaste två åren ha cyklat racer, tempohoj och i vinter även mtb och ingen ”vanlig” cykel på ungefär lika länge så var det nu dags. Jag tog fram gamla trotjänaren och tänkte ha den som pendlingscykel. eEstade att lyfta på den och satan vad tung den var, vägde bly!!

image

Först slogs jag av att jag behövde inte svinga benet över cykeln för att komma på. Tyvärr upptäckte jag det först när jag slog i knät i den feta sadeln eller pakethållaren eller vad det nu var.

Sen upptäckte jag hur konstigt det kändes att sitta på en fet sadel. Och att sitta upprätt. Och insåg även att jag suttit sjukt lågt alla dessa år som jag cyklat på ”blå faran”, otroligt oeffektivt och det gick inte alls att få ut bra kraft!

Sen blev det superläskigt vid första korsningen när jag märkte att den enda handbromsen som fanns inte fungerade! Tills jag kom på att det fanns fotbroms…

Och så här fortsatte cykelturen. Vid järnvägskorsningen insåg jag att jag tydligen brukar snurra trampan bakåt för att ha den längst upp i ”startläge”. Något som inte går om man inte sitter fast, eftersom om man lyfter på foten så.. ja just det, foten hamnar i tomma luften.

En annan sak som var rolig att upptäcka var att jag trots kass lungfunktion just nu så önskade jag att det fanns en drös växlar till och att alla andra verkade cykla så långsamt. Apelsinskalarcykling everywhere. Så nog finns det hopp om att cyklingen blir fin i år, om bara astman kan kontrolleras.

Och som grädde på moset så har jag köpt en superfin cykel att cykla på i år. En som slår ”blå faran” med hästlängder i både växlar och vikt mm. Men mer om det vid annat tillfälle!

Publicerat i Cykling | 4 kommentarer

Gott nytt 2015!

Nyårsafton vid millenieskiftet. Efter en höst med massmedial uppmärksamhet kring domedagsprofetior, superdatorers kraschande och annat, så firade vi in det nya året med skumpa och fyrverkerier.

Nu femton år senare kan jag konstatera att jorden gick inte under och superdatorerna har inte kraschat trots intåget av alla olika sociala medier och ständig uppkoppling till www. Vi firade igår in det nya året med skumpa och fyrverkerier. Somliga saker förändras inte.

Det gångna året har det hänt så mkt att det skulle ta evigheter att summera allt. Framförallt är det två bitar i vardagens pussel som inte riktigt klaffat och som påverkat mig negativt. Arbetet som barnmorska och träningen. Och jag tror att båda påverkar varandra mycket och spiller över energi till varandra, såväl positiv som negativ.

Som barnmorska innebar förra året att jag grävde djupare i vad jag vill med mitt yrke, vill jag gå till jobbet och bara beta av mina timmar, eller vill jag gå till arbetet och känna mening och engagemang? När jag började som barnmorska brukade jag säga att jag hade det så lyxigt som fick jobba med min”hobby”. Förra året kände jag inte så, och det var en bidragande faktor till att jag startade Sportmamma. Så jag är på sätt och vis glad över det. Det ledde också fram till att jag byter arbetsplats om några dagar och att jag kommer vara ansvarig för att starta upp en ny barnmorskeverksamhet. Jag kommer testa ny mark, träffa nya människor och kliva utanför min komfortzon som barnmorska!

Det största för mig personligen förra året kan nog vara starten av det egna företaget, Sportmamma. Ny mark, nya människor, nya kunskaper… Flera gånger har jag utmanat mig och klivit utanför min komfortzon när jag ställt mig framför okända människor och sålt min idé. Sportmamma går in på sitt andra år och jag kommer fokusera mer på den individuella mammaträningen, samt försöka få in mer av det i mitt yrke som barnmorska.

Jag har också klivit utanför min komfortzon inom träning, och testat på fruktansvärda 4minuters-intervaller på cykeln och sprungit snabbare än någonsin på ett lopp. Jag har under det gångna året testat ny mark, mött nya människor… Jag har också tränat för hårt, eller kanske mer ”för fel”. Jag har dragit på mig en långdragen skada och haft en rejäl mental svacka.

Jag har ännu inte riktigt hämtat mig, och har fortfarande svårt att emellanåt hitta cykelglädjen. Jag vill återigen kunna känna att träningen är något som ger mig energi och gör mig glad, och att tävlingar är grädden på moset. Men tränings- och tävlingssuget kommer krypande och jag börjar blicka framåt. Cyklingen känns fortfarande svår, och det är nog för att jag inte landat i att ”stå still” i utvecklingen. Det var sån egoboost första sommaren, 2013, när jag började cykla och allt gick så bra, så jag fick nog lite ego-abstinens i somras när utvecklingen planade ut!

Men för att blicka framåt så vill jag ju ändå satsa på cyklingen och jag hoppas känslan och glädjen kommer tillbaka med rätt träning och en solig och skadefri vår. Jag vill försöka prioritera pass med cykelkompisar och undvika långa timmar solokörning ”bara för att”.

Kanske att Hammarö 3-dagars kan vara cyklingens kickoff, vars tävling går i slutet på april. Sen tror jag att om jag känner att cyklingen känns bra så blir det stora målet SM-veckan efter midsommar och tempot där. Och förhoppningsvis även linjeloppet då.

Sen har jag o maken span på att köra ett swimrun-lopp, Ångaloppet sprint. Det ligger i augusti och sprinten innebär endast ca 9-10km löpning vilket bör gå om foten klarar upptrappning av löpning under våren.

Ett inplanerat ”distanspass” blir Halvvättern tillsammans med ca 15 glada tjejer o killar från makens jobb. Det ska bli kul med hela grejen att åka tillsammans, bo-middag-köra lopp. Bara socialt och ingen tävling. Dagen innan den kanske jag o maken kan hinna med det superroliga Läderloppet och kanske närma oss pallplats;-)

På playitasveckan pratade vi alla en hel del om träning och en del om målsättning. När jag nämnde att jag ville bli bättre på cykeln o köra något cykellopp, samt fortsätta simma (o komma igång m löpning) för att köra swimrun, fick jag en sån skön respons från en kompis. Nåt i stil med: ”så du menar att du ska satsa på cykel för där är du starkast, och så vill du simma och springa för att kunna köra även swimrun… Eeeh, varför inte triathlon?” 🙂 Ja, varför inte..? Så jag spanar in ett på hemmaplan, Uppsala triathlon helgen 13-14/6. Sen kan det kanske bli en favorit i repris med semester o tävling i Tällberg sista helgen i juli. Till skillnad mot förra året kanske jag kan köra hela loppet själv detta år. Och om inte simning o löpning funkar så inte mig emot att köra stafett igen, det var superkul sist 🙂

För femton år sedan tillbringades nyårsdagen i soffan, ”sjuk” och dagen-efter-seg. Idag tillbringades den också i soffan, men med familjemys och sjuk pga förkylning. Somliga saker förändras.

2015 blir ett bra år. Jag kommer testa ny mark, träffa nya människor och fortsätta kliva ur min komfortzon. Gott nytt år allihopa!

image

Publicerat i Cykling, Löpning, Träning | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar